Tag Archives: sorg

Marajas nyårskarameller

Vilket år detta har varit! Heeelt otroligt! Det var någon i min närhet som sade: ”Detta är verkligen ditt år, Maria!” Så rätt den personen hade, för saker och ting har verkligen gått min väg i år, och jag har njutit varenda sekund!

2014 var som en stor påse med ”gott och blandat”. Massor med goda och söta karameller, något litet godis med oväntat beskt innehåll. Å andra sidan hittade jag några sötsaker med överraskande god fyllning.  I botten på påsen hittade vi tyvärr en karamell med väldigt tråkigt innehåll, men återkommer till det. Men när jag summerar året så ler jag faktiskt, för jag har haft rena rama räkmackan – and I´m so worth it! (Det där var kaxigt va? 🙂 ) Om 2013 var ett jäkla skitår, var detta år raka motsatsen!

Januari
Egentligen började det på nyårsafton. Jag blev ju tillfrågad att hålla ett tal i kyrkan, men av olika anledningar blev det inte så. Skrev ju talet istället och publicerade det här på bloggen. Herreminje, säger jag bara, vilken respons! Under ett dygn var jag Sveriges mest lästa wordpressblogg! Vår statistik rakade i höjden, fick massor med kommentarer, sms, mail och meddelanden på fb. Och själv satt jag mest och skakade på huvudet. Vad hände? Jag skrev ju bara som jag kände….Är så himla tacksam för er respons, och är så glad att jag trots allt bestämde mig för att skriva av mig lite. Lägger en skärmdump från bloggtoppen som januaribild Taletliten

januari (2)
Det var också denna månad jag bestämde mig för att köra ett självporträttsrace, och jäklar så tråkigt det var. Slutförde det inte, men gillar denna bild!

Februari
img_9136-3
Denna månad recenserade vi böcker i bloggen, och jag valde ”Ängeln på sjunde trappsteget”. Utan fjärrkontroll till kameran var det bara att trycka på knappen, springa upp 7 steg och stå stilla. Tog av dessa skäl inte så många bilder.. 🙂

Mars
mars
I denna månad motionerade jag Holgan ordentligt. Den lilla billiga plastpluppen fick jobba hårt, och det var så kul! Det var också i mars som Terje började nytt jobb, och vi gick in i en ny fas i vårt liv.

April
april Fortfarande Holgakoma ser jag. Även detta en bild som gillas skarpt!

april (2)
Ljuvlig va?

Majmajliten2
Denna bild måste bara med! Älskar den! Det var nog roligaste kvällen i år…lätt…! Tess kommer avsky mig för att jag lägger ut bilden, men det struntar jag i. Det här var en av få kvällar när jag verkligen kunde släppa på mitt skal och bara flamsa som en tok! Du gör nåt med mig Tess, och jag gillar det…! 🙂
Det var också denna månad som jag hade århundradets vredesutbrott. Topplocket åkte med råge, det färgade mig för resten av året, då jag insåg att det är jag själv som måste styra mitt liv.

maj
I maj gjorde jag och Terje ”giro de Åmål”. Vi cyklade mer denna månad än jag gjort någon gång i mitt liv. Denna bild tog jag under en tripp runt Avelsäter. Inga filter till kameran har använts, istället har jag vinklat kameran som en tok… 🙂

Juni
Tack vare Tess fick jag vara med om att dokumentera Värmland Pride. Underbart och rörande var det! juniliten
Hon kommer att få spatt över att jag lägger ut även denna bild – men sötnöta – jag skiter i det nu med! 🙂

juni
En av bilderna från dagen…!

Juli
Vet inte vad jag ska börja med denna månad. Så mycket som hände. Hade för första gången 5 veckors semester, och det var suveränt. Ljuvligt väder, ljuvliga händelser. Njöt så mycket jag kunde. juli (6)
Hade premiär för att fotografera från ”fotodiket”. Hur kul var inte det??? Håller tummarna för att det kommer att få ske flera gånger. Här är det Lisa Lystam som fastnat framför kameran. Underbar tjej, som faktiskt bad om att få några av mina bilder i efterhand! Den tiden jag inte fotade, jobbade jag i baren förstås. Det är ju så himla kul! juliiten4
Vi fick äntligen vår båt, och var ute med den så mycket det bara gick. Självklart har jag ju satt mig själv på kartan på ett inte så smickrande sätt…Vi skulle lägga till, och jag missbedömde avståndet. Gjorde en ”Melker” (Farbror Melker – badar du ALLTID med kläderna på?) Fast nu heter det att göra en ”Maria”. Terje visar förstås mer än gärna hur jag bar mig åt… 🙂

juliliten
Jag gjorde en caddieronda på Forsbacka. Gillar att bara gå med och bara vara. Kameran var med förstås.

juli (3)
Vi hade bestämt oss för att åka på Diggiloo i Lidköping. Fanns en viss anledning varför vi åkte dit, och ni ser honom på bilden här ovan.. 🙂 Fast det var några år sedan vi träffades kändes det som igår. Vi fick också tillfälle att vara backstage på Diggiloo, och gissa om det var årets upplevelse?!?! Sitta 1,5 meter ifrån Lena PH gjorde inte Terje direkt olycklig kan jag säga.. 🙂 Själv tog jag rygg på Eric Gadd…. (Skojar bara, satt stel som en pinne och kände mig en tvärhand hög! ) Hur som helst, en upplevelse jag kommer att bära med mig länge. juli
Ytterligare en tur till Möns klint blev det. Ett ställe som fastnat i min själ….!

juli (5)
Några härliga turer med båten blev det också, just denna båttur har fastnat hos mig. Allt stämde…!

Augustiaugusti
Denna månad fotograferade vi ett bröllop med Håkan Hellströmtema. Mycket jobb, men bara kul! Tacksam över att få ha varit delaktig! augusti (2) Vi Försökte få till lite annorlunda bilder på ringarna, här är en av dom…!
Detta skrev brudparet, förstår ni att man gillar dom?
” Toppkvalitet på bilder, toppkvalitet i att känna av läget och personerna de ska hjälpa med fotograferandet, noll prestige (utan att för den sakens skull tumma på kvaliteten) och fasligt trevliga människor att ha att göra med!

augusti (3)
Premiär för blixt på bild…tjohoooooooo!!!

Detta år hade jag, Mimmi och Anders Nilsson anmält oss till Kamera och Bilds Grand Prixtävling. Jag har varit med i flera år, varit riktigt sur över att bara ”oskarpa grynbilder” premierades. Men det var också denna månad som vi började ana att det kanske skulle gå vägen även för oss… augliten

September
Detta var månaden Susanne skulle fyllt 30 år. Jag misstänkte att detta år skulle göra ordentligt ont, att saknaden skulle bli värre än vanligt. Så vi beställde helt sonika en resa till Stockholm för att gå på Orups show. Dels för att vi gillar honom, dels för att hon skulle gillat att vi löste det på ”vårt sätt”. Vi hade en toppenkväll, och lurade själen på ett sätt som funkade för oss…
september
Vi passade på att ägna oss åt lite gatufoto…
Det var denna månad jag kom in på Umeå universitet. Det märks bland mina bilder kan jag säga. Från och med oktober har jag nästan bara mobilbilder. Det har gått åt så himla mycket tid att läsa denna kurs, att jag inte ens hunnit fotografera – och egentligen inte haft lust heller.

Oktoberoktoberliten
Jodå, det gick vägen. Shit, så kul detta blev! Vårt lag hette TILT, och vi blev delad tvåa. Jag har njutit av detta, jag njuter än…och tillåter det att vara en självförtroendeboost! Ni får gärna läsa lite högre upp, det står nåt om fru Olsen där… 🙂

November
novemberliten2

Man har inte roligare än man gör sig! Alltså tog vi i så vi sprack när vi faktiskt rodde hem andraplatsen! Pokaler och champagne var det som gällde förstås!

novemberliten
Det här är den enda personen som tillåts att kalla mig mamma. En alldeles underbar tjej som inte inser hur smart och fantastisk hon faktiskt är! Vi fick vara med och fira hennes 30-årsdag, och jag njöt av varenda sekund! Tycker så mycket om dig Helena, gillar att du är så rak, men ändå empatisk. Sedan har vi ju vårt löfte inför nästa år…We´re going to kick some ass, eller hur? 🙂

December
Det var nu den tråkiga karamellen kom. Vi hade märkt att vår lilla katt inte betedde sig som hon brukade. Var hon inte lite loj? Terje uppfattade det före mig, jag ville nog inte riktigt inse. Vägen utför gick snabbt och snart var vår sötnöt Zelda borta. december Jag kommer att sakna ditt tjöt, ditt krafsande på dörren när vi inte var tillräckligt snabba upp på morronen, ditt sätt att självklart ta platsen i mitt knä. Du var så himla snäll, men nåde den katt som kom in på vår gård. Då försvarade du oss! Det var också en tid i vårt liv när du och Alice praktiskt taget höll liv i mig, och det glömmer jag aldrig.
Det sista veterinären sade var att du var en smart katt, vilket var så gott att höra! Vi har ju faktiskt anklagat dig för motsatsen, men det kanske var för att du tog lite väl snabba beslut ibland…Jag kommer aldrig att glömma hur du med full fart rusade in i en buske med kråkor! Fjädrar flög åt alla håll! 🙂 Så många goa´skratt du gett oss!aprilliten2
Zelda – ingen kunde placera sig så roligt som dig…! decemberliten2
Efter att Zelda försvunnit var det gott att åka bort litegrann. Vi hade en resa till Stockholm beställd, det var skönt att byta miljö.
Vi har nog gjort en installation. Det hängde en ”stör ejskylt” hos vår hotellgranne. Deras skylt försvann, och råkade hamna i vårt rum. Där försvann skylten igen, och kommer aldrig mer att hittas… Barnsligt? Ja…Roligt? Jajemen..:-)

Som sagt, det har varit ett toppenår! Jag känner att jag fått inre styrka, bryr mig inte längre så mycket om vad folk tycker om mig. Empati har jag, men har också upptäckt att det är viktigt att jag har självrespekt. Det är så många som tycker mycket om många, och det får stå för dom. Själv mår jag bra, och tillåter mig att må gott – det var en insikt jag tog med mig från 2013.

Allt gott önskas er inför 2015!

/Maria

Annonser

Talet jag inte höll….

I mitten på december månad blev jag tillfrågad av Svenska kyrkan om jag (eller Terje) ville hålla talet på Nyårsafton i Åmåls kyrka. När jag fick frågan blev jag alldeles ställd. Hålla tal? Jag? Nåja, frågan ställdes faktiskt på fullt allvar. Fick betänketid,  bestämde mig för att tacka ja, eftersom jag gillar att testa mina gränser. Frågan hade då tyvärr gått vidare till nästa person, så…jaja. Men när jag hade fått tänka några minuter till beslöt jag mig att ”hålla talet” i bloggform. Man ville att talet skulle vara mellan 5-10 minuter långt, men var lugna – blir inga 10 minuter här, då somnar ni… 🙂

Vad har jag att tillföra världen (eller i alla fall Åmåls kyrka) då? Vad är Maria? Varför fick jag (vi) över huvud taget frågan? Jag vet faktiskt inte, men misstänker att det kanske handlar om att vi har överlevt ”trots allt”. Och jo, vi överlevde, ”trots allt” – men det har kostat på! Det finns blåmärken som inte syns, men de är bara mina. Jag har inga behov av att visa världen mina ärr, alla förstår säkert att de finns ändå. Faktum är att jag tror att det är viktigare att visa att man kan gå vidare ur de djupaste av kriser. Man får göra det på sitt eget sätt, på det sätt som fungerar. För mig har det varit otroligt viktigt att behålla integriteten hos den älskade person som inte längre finns kvar hos oss. Det har till och med varit livsnödvändigt att göra det. En annan anledning är att jag avskyr navelskådande på ett sätt som lämnar ut. Ingen lätt balansgång alltså…

Jag läste nyligen boken om Zlatan. Han är en person som jag tycker har varit en skitstövel, en liten diva…! Hur svårt kan det vara att ställa upp på en intervju, och bete sig som folk? Nu, efter att ha läst boken, har jag sällat mig till Zlatans beundrarskara! Det som jag först och främst kommer att ta med mig från boken är helt andra saker än fotbollen. Hur mycket din uppväxt faktiskt betyder och påverkar dig – långt upp i livet! Och hur viktigt det är att inte tappa bort sig själv, utan att behålla essensen av det som faktiskt är DU. Och framför allt att träna hårt… 😀

Så för att hålla mitt tal hade det inte fungerat att stå och vara andäktig över att jag skulle hålla talet i kyrkan. Nix, då hade jag tappat bort mig själv! Det måste vara ett tal med ”glimten i ögat”, för jag tror det är så jag uppfattas. En glad positiv tjej som nästan alltid har ett leende på läpparna, och gillar att slänga käft. För det är ju JAG. Eller?
Jo, för det mesta är jag sådan. Som väl är är jag mänsklig, och skrattar inte jämnt – gudskelov! Men jag är av den fasta övertygelsen att man är skyldig livet att försöka. Det finns faktiskt alltid någon som har det värre än jag har det. En sliten klyscha, men icke desto mindre sann. Livet blir så himla mycket enklare, om man försöker att tackla det som om allt är möjligt.

2006 ville jag dö. Vi hade mist vårt enda barn, och det kändes som om livet rann ur mig för varenda andetag jag försökte att ta. Jag ville dö, jag levde med en som ville dö, men vi lovade varandra att andas för varandras skull. Skulle jag känna såhär livet ut….? Efter några månader hände det som jag inte trodde. Jag upptäckte att det fanns en liten gnista av ”liv” kvar i mig. En liten, liten gnista….som växte och växte. Men känsla av förväntan och pirr inför ”själva livet” då? Det tog faktiskt lite längre tid att få tillbaka den känslan. Men den kom tillbaka, och nu kan jag till och med känna en lust över livet! Jag är förbanne mig skyldig livet att ”leva” det! Livet är en gåva och jag väljer att se det så. Man har faktiskt ett val, vet ni…man har det!
Året 2006 var ett speciellt år på många sätt. Det förändrade ju hela vårt liv, eller – det förändrade mig för resten av mitt liv. Så är det faktiskt! Vi levde inte som två personer, vi levde som en person – länge…flera år. Tills jag i år kände att jag hade tappat bort mig själv fullständigt! Vart var Maria? Ja, inte i Åmål i alla fall – möjligen synlig på nåt kort nånstans, men som person var hon borta. Och det är anledningen till att jag tänkte tacka ja till kyrkans förfrågan. Jag har ju hittat Maria igen, essensen av Maria, personen som hade blivit fullständigt genomskinlig. Jag var skyldig mig själv att markera att jag var tillbaka. Och vad bättre plats att göra det på än i kyrkan? Samtidigt behövde jag göra ett mentalt avslut på 2013, året då Maria faktiskt hittade hem igen! Att sen välja att göra det inför publik kanske inte var mitt smartaste val någonsin, men det var nödvändigt. (Jäkla Zlatan…! :-)) Jag har en bit att vandra innan jag är tillbaka till den personen jag var innan allt hände. Tror faktiskt inte att jag kommer att nå dit igen, alltför mycket har hänt i mitt liv. Saker som gjort mig till den jag är idag.

Det är där hårda träningen kommer in, för det kommer att krävas mycket träning för att jag inte ska bli genomskinlig igen. Kokongen där man inte syns och inte finns är bedrägligt skön….
Min tid på barrikaderna är över, men jag får nog ändå försöka ta ett kliv framåt. Försöka att hitta mig själv igen, och att kunna stå upp för den jag är. En person som faktiskt är rätt ok, jag menar, har man överlevt att vara nere i helvetet och ta sig upp igen, måste man ha gjort något rätt, eller hur?
Så vad tycker jag då?
Jag hatar julen. Det är 24 timmar av tortyr, eftersom min familj inte är komplett längre. Men var lugn, jag kan hantera det, och le och vara som vanligt…
Jag kan inte säga att hon är död, det fungerar inte. Att något så vackert är dött, det är otänkbart – så hon har bara försvunnit.
Jag funderar ibland på om jag verkligen haft ett barn, jag kommer ju inte längre ihåg hur hon luktade eller lät. Har jag bara drömt att jag var en mamma?
Jag oroas inte av att träffa på människor i sorg, jag har ju redan varit med om det värsta som kan hända….
Jag längtar tills vi får träffas igen! Då kommer hon först att få ”onda ögat” av mig för att vi blev lämnade kvar, men sedan kommer jag aldrig att släppa henne – aldrig! Tills dess kommer jag att ta hand om och krama Terje!

…..men….

Jag kan bli sådär löjligt lycklig av musik, jag sjunger jättebra i bilen!
Jag älskar att vara på konsert och riktigt släppa loss!
Jag fullkomligen älskar storbandsjazz!
Jag är skitdålig på att ta konflikter, och stå för vem jag är – men hallå….det var 2013 det… 🙂
Jag avskyr att vara i centrum, men tycks hela tiden hamna där ändå…
Jag älskar att fotografera träd, det ger mig massor med energi!
Jag är så oändligt tacksam över att hennes kompisar fortfarande håller kvar taget om oss! Dom ersätter inte henne, men dom visar att livet faktiskt fortsätter!

Det här med att uppväxten präglar en hela livet då? I Zlatans fall så var det så att där grälade de så flisorna rök, men jag är en ganska timid person, det blir inget av den varan.
Däremot sade min mamma alltid: ” Det finns inget som heter ”det går inte”, allt går om man försöker” – så….här är jag –  MARIA, som hittade tillbaka till sig själv efter år av sorg, som överlevde sjukdomar som inte alla klarar av, och akta er nu är hon på gång…!
SÅ – HÄR – ÄR – JAG!

IMG_7380
Det här var mitt försök till nyårstal. Om jag får frågan igen, kanske jag tackar ja – en gång till!

Jag önskar alla ett GOTT NYTT ÅR – för det ska ni ha klart för er, jag tänker ha ett himla gott 2014!

Allt gott till er!

Maria