Tolka en bok som vi läst….. ja som dyslektiker läser ju inte värst mycke böcker MEN blev helt såld på 50 nyanser av honom.

Kunder verkligen inte lägga böckerna ifrån mig!

//Mimmi

För att få lite inspiration till att fota nu under denna mörka vinter så utmanade vi varandra  med att vi skulle fota en boktitel. Kul men inte helt lätt…. När reklamen för bokrean trillade ner i brevlådan så hittade jag boken 🙂 Jag har läst den men är så kass på att komma ihåg vad de har handlat om särskilt om det är deckarserier. Så svårt att hålla isär alla kriminalare och vart de befinner sig för ofta är det på kusten.

Här kommer en liten sammanfattning av boken. Snodd från nätet 😉

En fullsatt Boeing 747 lyfter från Stockholm och flyger mot New York. Kort efter start hittas ett hotbrev på en av flygplanets toaletter. Krav riktas mot både den svenska och amerikanska regeringen, om de inte infrias kommer planet att sprängas.

Ett av kraven från kaparna är att regeringen ska ompröva sitt beslut att utvisa en man som Säpo bedömt vara en säkerhetsrisk. Regeringen ställs inför valet att rädda livet på de fyrahundra passagerare som hålls gisslan på tiotusen meters höjd eller att fullfölja utvisningen.

Kriminalkommissarie Alex Recht utreder kapningen av planet tillsammans med den färgstarka Eden Lundell på Säpos kontraterrorenhet. Fredrika Bergman jobbar temporärt på justitiedepartementet och är inblandad i utvisningsärendet. Hon skickas tillbaka till polisen för att vara kontaktperson mellan regering och polis. Utredningsgruppen får snart klart för sig att planen bakom kapningen är långt mer ondskefull än de någonsin kunnat föreställa sig.

På andra sidan Atlanten inser de amerikanska utredarna att de står inför ett ohyggligt dilemma. Kravet som ställs på den amerikanska regeringen rör ett hemligt fängelse i Afghanistan som kallas Tennyson Cottage. Men vill man verkligen gå kaparna till mötes?

Timmarna går och Fredrika och Alex inser med växande fasa att de snart förlorat varje möjlighet att rädda planet och dess passagerare. Kampen mot klockan blir också en kamp mot de amerikanska myndigheternas skräck för nya terrorattentat. Och snart är bränslet i planet slut…

Spännande var boken kommer jag ihåg så kan rekommendera att läsa den 🙂

Nu till min tolkning av boktiteln… inte så fruktansvärt avanserad men dock en tolkning.

Tjillevippen

/Lena

En bok som stannat kvar i min själ, är denna:  ”Ängeln på sjunde trappsteget”.

Om jag kommer ihåg rätt, såg jag ett program med Stina Dabrowski. Hon intervjuade en man som hette Frank McCourt, som skrivit en bok om sin uppväxt på Irland. Anledningen att hon intervjuade honom var att han fått Pulitzerpriset för sin bok.
Där kände jag att jag blev lite kluven. Karln var så himla intressant, men hade ju fått Pulitzerpriset – är det inte bara tråkiga böcker som får detta pris? Men eftersom jag alltid varit fascinerad av Irland, så vek jag ner mig rätt snabbt och köpte boken.

Frank McCourt föds alltså i New York, men familjen flyttar till Irland. Där lever de i en enorm fattigdom. Man kan riktigt känna lukterna, känna vätan när Frank och hans syskon får sitta i trappan i regnet, när pappan är full (vilket händer ofta). Frank besväras hela tiden av utslag i ansiktet, som kliar och varar, och som han blir retad för. Man känner till och med klådan han har… MEN –  det otroliga med denna bok är att den skildras med en sån otrolig humor, att man faktiskt sitter och skrattar under tiden man läser. Han beskriver sin uppväxt med sån otrolig värme och kärlek att det inte går att värja sig.
Vid 19 års ålder flyttar Frank tillbaka till New York, där det kommer att gå riktigt bra för honom. Han skriver så småningom en fortsättning om sitt liv i USA, en bok som heter ”Lyckans land”. Den blev däremot en riktig besvikelse för mig, då den inte alls hade samma stuns som sin föregångare…

Här är i alla fall mitt försök till att illustrera bokens titel…

(Tycker faktiskt mycket om kortet själv. Hade kanske önskat att änglavingarna varit liiiiite mer synliga. Men, hade tekniska problem, och man kan inte få allt 🙂 )

Om möjligt – läs boken!

/Maria

Livet blir berikat
av kompisar och vänner.
Att människor vill dela
sånt man gör och sånt man känner.

Så mycket man får lära,
så mycket som blir sagt…
Så mycket som kan hända
i vänskaplig kontakt.

Ja, det ger så mycket glädje
att vara fler än en.
Att man har nåt gemensamt
i nuet… då… och sen…

Att ha just dig till vän
ger skäl till tacksamhet.
För du är bra på vänskap
– det hoppas jag du vet!

Text:
Siv Andersson

Just nu känns mitt liv upp och ner…. ja inte på nått negativt sätt utan att det ena dagen går upp och andra dagen går de ner…

Skulle ha haft en bild på en berg-och dalbana 🙂

Fotolusten har ju inte riktigt funnits och nu när den väl  börjar komma tillbaka så finns inte tiden. De samma är det med det mesta just nu, när man väl vill så kan man inte och när man kan så vill man inte…

Men har iaf fått några bilder på minneskortet de senaste dagarna och de är passande nog,

en sol-UPP-gång

och en sol-NED-gång…

//Mimmi

Ja då är det inte många dagar kvar av hösten. Vilken dag som helst kan det se ut så här.

…..och snart är det jul!

Tjillevippen!

/Lena

The place,….

Det är hur mitt liv ser ut just nu,…
Ska sälja bostaden. Har köpt hus.  Lägenheten ska göras om till ett sådant där IKEA bås ni vet,
för fotografen kommer imorgonbitti,…
En del fyller Fredagar med mys,…men vi ska stoooor städa och stuva undan saker på ställen som
vi inte har,… Jiiipppiii…

Så just nu är jag allt annat än lugn, men då allt detta är klart,..
DÅ kan jag vila,.. och kanske hinna ta tag i mitt fotointresse igen!
För just nu hinner jag inte, fick bli bilder tagna i all hast med Iphonen.

Och ett illustrerande collage gjorda i den samma,.. alltså i mobilen.
Eftersom jag är på språng heeeeela dagarna.
Tjing på Er…… måste ila vidare 😉

Ojojojoj….nu funderar ni va? 🙂 Självklart lägger man en sådan rubrik för att få folk att kolla bloggen!

Men lite allvar menar jag faktiskt. Var nyligen uppe på Fotomässan i Stockholm och kom på att jag faktiskt använde mobilkameran, hellre än ”den riktiga”. Det går snabbare att ta fotot. Vill man bildbehandla lite roligt är det max tre knapptryck. Tryck dela, så kan hela världen se vad du gör. Visst är det kul och enkelt? Man kan leka lite, och livet blir inte så himla allvarligt.
Så jaaa….en snabbis är MER än ok….. 🙂

(Liten notering: Ser att wordpressbloggarna är lite ”trötta” ibland. Ser ni bara ”små” bilder i inläggen, tryck F5, så uppdateras sidan, och ni får se bilderna i rätt storlek!)

Att tillfredställa sig själv på ett tåg, kan göra att man ser stjärnor…ja, alltså – tillfredsställa egot, vad trodde ni? 🙂

Att ta i med bildbehandling så man nästan kräks är också helt ok…

Vi är ju såklart så vackra att vi får ”fula till” bilden…:-)

Detta är apparnas styrka! Skulle jag gjort detta collage i photoshop, hade ni fått se detta inlägg till midsommar…

MEEEEN….snabbt är inte alltid gott….

Ibland kan man få till ett skott i en bil, har ni testat det någon gång?

Att bara låta känslorna svalla, och ge sig hän…..*suck*….älskar att fotografera i en biltvätt!

Man går igång så det blir änna immigt…:-)

Nej…nu får jag faktiskt sätta STO…PP!!! Ett välriktat skott med kameran är värt mycket – så var det dock inte här, då hade jag fått med hela ordet..:-)

Mina vänner, såhär har jag det jämnt! Underbart att få dela livet och stora intresset med en jämlike! 🙂

/Maria

…..ja, så är titeln på en av Robbie Willams låtar….För så är det ju tidvis för mig, man fotar så mycket att man nästan ser tillvaron mer genom objektivet än som vanligt….

21 juli hade jag, Mimmi, Tony och Terje beslutat oss för att fotografera soluppgången på Vita Sannar i Mellerud. Det är rätt speciellt att fotografera där, det är inte bara ”horisont” i bilderna, utan lite mera ”bjäfs” och sånt..:-) Samtidigt så stiger solen upp på rätt ställe (ni som tar mycket kort vet vad jag menar..)
Kruxet var bara att dagen före skulle jag och Terje till Ullevi för att se på Robbie Williams – hm….kan bli intensivt dygn detta! 🙂 Men livet är till för att levas, så vi tänkte – vi kör!!!

Men detta inlägg kan ju liksom inte göras utan några bilder från Ullevi…eller..? 🙂

Har varit på många konserter, men aldrig på en arenakonsert….jösses va´mycket folk….!

Ni ser hur mycket folk det är framför mig? Jag är 1.64…”do the math”….:-) Tack gode gud för dessa skärmar…

Hade ont i nacken två dagar efteråt….men det var värt det – en av de bättre konserter jag sett! (Trots att proffskritiker tyckte motsatsen!)

Efter konserten, ut fort som f… sjutton från Ullevi. Vi hade tagit med kudde och täcke – smarta som vi är tänkte vi sova i Vita Sannar.
Hahaha…ja, skitkul – där hade de fest! Som slutade klockan 4. Den tiden vi hade tänkt gå upp….

Förra året fotade vi soluppgångar hysteriskt, det blev som en drog. I år har inte känslan varit på samma sätt, det blir på nåt vis ”samma sak”.
Så var i alla fall känslan när jag gick ner till stranden med stativet. Men…så får man upp bilderna i datorn, och så tänker man: ”Hur i hela friden kan jag bli blasé på nåt så vackert”? Säg det….

Färgerna…eller hur???

De där minuterna…innan….

Här kommer nu tre bilder, tagna från exakt samma ställe, med några minuters mellanrum – hur kan detta vara ”vardagsmat”?

Må vara att det är vykortskänsla på det, men nog tusan är det vackert?

Det var någon som tyckte denna bild påminde om Mekongdeltat….mmm…kanske det….

Förutom allt ”bjäfs” på Vita Sannar som stör och gör horisonten,  finns det även lite fåglar – till och med jag har lyckats fånga dom!

Så får vi väl ha en bild på mitt fina sällskap vid soluppgången?

Här är hon…den andra Zoombien…fru Storm i egen hög person! 🙂

Så var då solen uppe, och då är det liksom bara att packa ner kameran. Solen blir för skarp och det är svårt att få bra bilder….! Men….min favoritbild från dagen den kom när jag var på väg att packa ner kameran för att åka hem och sooooooooova….

Är inte livet lite gott i alla fall…?

Allt gott!
/Maria

Förra året levererade verkligen Vita Sannar. När man laddade in bilderna då så blev liksom…ja…ja…ja….ja….JA!

Så varför inte ta en sväng i år också 🙂 ?

Tyvärr blev jag väl inte helt i extas… men kameran fick jobba lite ändå för visst är det något löjligt fint med soluppgångar?

Maria och Terje var uppe med tuppen, eller ja, de hade ju knappt sovit….

Gick runt och strosade lite och försökte hitta inspirationen….

Letade efter lte nya vinklar…. nya motiv…och visst fanns det !

Men sen ställde sig ju självaste Maria framför kameran och då 🙂

Underbart vackra Maria!

Blir garanterat en sväng till dit!

//Mimmi